Delningsekonomin, på engelska sharing economy eller collaborative economy, handlar om att skippa mellanhänderna, t.ex. ett större företag eller en kedja. Ja, det är egentligen varianter på den gamla hederliga bilpoolen som nu poppar upp som svampar i ekonomifållan. Skillnaden nu? Internet. I en värld där alla är uppkopplade överallt kommunicerar producenter och konsumenter direkt med varandra via olika digitala tjänster som t.ex. Airbnb och Uber. Det bakomliggande företaget behöver varken ta ansvar för kapitalbindning eller beläggning. På så vis blir resursåtgången mindre genom att kapaciteten utnyttjas bättre.
Under semestern vill jag kanske tillbringa några dagar i en annan stad. Via taxitjänsten Uber kan jag se var anslutna chaufförer finns och vice versa. Betalning sker genom appen, där Uber tar mellan 5–20 % av betalningen medan resten går till chaufförerna.
Väl på plats har jag hyrt en lägenhet från en privatperson som jag har hittat via Airbnb. På kvällen äter jag middag hos en total främling tillsammans med 10 andra som inte heller träffat varandra förut. Varför hamnade vi alla där? Jo, vi använde oss av tjänsten Eatwith. I efterhand betygsätter jag de olika tjänsterna vilket redovisas öppet på nätet.
Marknaden växer snabbt, även om den bara är i startgroparna här i Sverige. I USA däremot är marknaden mer mogen och här finns företag som förmedlar allt från matleveranser till frilansande läkare. Enligt beräkningar från PWC kan delningsekonomin omsätta 335 miljarder dollar globalt om tio år.
Etablerade hotell, restauranger och taxiföretag gör givetvis vad de kan för att stoppa och smutskasta tjänsterna, bl.a. för de ibland otydliga reglerna. Betalar de skatt? Uppfyller de säkerhetskraven? Etc.
Men delningsekonomin kan minska trösklarna och öka rörligheten på arbetsmarknaden, men samtidigt göra det svårare att kontrollera arbetstidsregler och andra villkor.